Happy Halloween på er!

Happy Halloween på er!

Känslan av rädsla

När känslan av rädsla infinner sig så beror det antingen på att vi inbillar oss att något farligt attackerar oss eller så är vi verkligen utsatta för riktig fara. 

I ett akut skede, när vi inte vet om vi är allvarligt sjuka eller inte, så är vi rädda för det som händer med oss, oavsett om det är logiskt eller inte.

De flesta rädslor som människor visar tar vi på allvar. Att bry sig om en rädd människa är en moralisk förpliktelse. Ett barn som gråter av rädsla för mörkret kramar och tröstar vi. Vi kanske till och med  tittar under deras säng och försäkrar att det inte finns något farligt där.  För en vuxen människa som drabbats av svår sjukdom och som är rädd för döden finns vi till hands och ställer upp. De som är rädda för konsekvenserna av sin dåliga ekonomi erbjuds rådgivning. Är någon rädd för våld eller övergrepp försöker vi skydda och hjälpa. Det är självklart. I många fall beror vårt omhändertagande av rädda människor på att vi vet att de är utsatta för verklig fara. I andra fall bryr vi oss om dem därför att de likt det mörkrädda barnet ”inte vet bättre”. Även om någons rädsla bottnar i något ologiskt eller inte ställer vi upp med vår tröst. Åtminstone rent teoretiskt. Om vi verkligen hjälper en rädd och orolig medmänniska i praktiken är en annan fråga.

Tillåtna och förbjudna rädslor

De  exempel på rädslor som jag nämnt ovan är tillåtna rädslor. Men det finns också en rad rädslor som anses felaktiga på en gradskala från genant löjeväckande till absolut förbjudna rädslor. Den samtida normen för vad som är en tillåten respektive förbjuden rädsla är något som de flesta intuitivt känner av. Var gränsen går mellan den  tillåtna mys-rysliga rädslan och den fobiska förbjudna rädslan råder det ofta ingen tvekan om. Om någon trots allt tvekar i frågan finns tusen andra som hjälper till att förklara var gränsen går.

Att tro på spöken

Att tro på spöken hamnar oftas inom kategorin mys-rys och anses därför som något ofarligt. Men riktigt så enkelt är det inte. För vissa kyrkoriktningar är det inte ofarligt. Men de grupperingar eller individer som verkligen anser att spöken utgör ett hot mot vår andliga säkerhet räknas av många omedelbart bort som den ”genant löjeväckande” kategorin. En karismatisk frikyrkopastor skulle aldrig någonsin få breda ut sig på bästa sändningstid i TV och med tvärsäkra yttranden påstå att Jesus ger sig tillkänna i någon välsignad förortsvilla. Tolleransen är oändligt mycket större när det gäller ett känt medium.

Förklaringen är givetvis den historiska kontext där kyrkor i äldre tider förbjudit lekmän att handskas med den andliga världen. Nu däremot, i vårt upplysta samhälle, kan vi ta igen och leta upp allt spännande som prästerna i gamla tider hindrade oss från. Fast då kommer istället de rationella tänkarna som hindrar oss i det fria sökandet efter det övernatuliga. Från att ha varit ”farligt” är det nu ”oupplyst”eller helt enkelt tramsigt att tro på det övernaturliga.

Den hos många skvalpande uppfattningen att äldre tiders religionsutövning styrde och inskränkte vanligt folks frihet är en bidragande orsak till att det är ytterst kontroversiellt att tillåta skolavslutningar i en kyrka eller annan religiös lokal. Religion tycks ju vara farligt på något sätt. Exakt på vilket sätt det är farligt är däremot inte utrett. Men det skapar uppenbarligen rädsla och osäkerhet.

Att möta det okända

Att gå på en spökvandring i ett gammalt slott med skolklassen anses däremot än så länge som ofarligt. Möjligen kan någon religiöst extrimistisk förälder försöka problematisera saken men då ler resten av föräldrarna på föräldramötet och någon blir upprörd över religiöst dravel och undrar varför barnen inte skall få ha lite kul.

Vad händer på natten efter spökvandringen? Ställs barnet inför obesvarade existentiella frågor som åtföljs av en känsla av rädsla? En rädsla orsakad av det okända som var så spännade i stunden men som så här efteråt i ensamheten, på ett obehagligt sätt tränger sig på ? 

Det är nämligen en väsentlig skillnad mellan att möta det okända i ett dataspel, på film eller på ett tivoli och att vara på en enligt traditionen hemsökt plats på riktigt. Självklart finns det barn som inte bryr sig alls. Tror jag.

Efter en skolavslutning i kyrkan har väl knappast något enda av barnen en tanke på att någon gud eller jesus skulle komma hem till dem när de ligger under täcket i sin mörka barnkammare. Inte heller får de väl, av sig själva, panik över att de kanske är indoktrinerade mot sin vilja eller fått en olustig välsignelse kastad på sig. Tror jag.

Fascinationen för spöken

Nu när Halloween närmar sig är det enligt min mening lite rätt tid att fundera kring rädslan eller fascinationen för just spöken. I de flesta fall är det ju bara kul och festligt utan att man behöver fundera närmare kring huruvida spöken egentligen finns eller inte. Det är ju ”just for fun”.

Men jag kan numera inte låta bli att fundera på ett sätt som jag inte gjort förut eftersom jag de senaste åren på nära håll kommit i kontakt med människor som söker övernaturlig spänning. Det slott som jag hyr för min verksamhet omtalas traditionellt som ett spökslott. Spökvandringar är ett större dragplåster än de konserter och utställningar jag anordnar. Jag är kanske inte förvånad men lite förbryllad över att så många så kallade vanliga människor har ett intresse för övernaturlig spänning. Nu är det visserligen mer historiska vandringar med etnologisk touch jag leder (inte några spöktåg) och just därför känns (säger besökarna) många legender verkligt genuina och enligt vissa trovärdiga och skrämmande.

Känslan av främmande närvaro

Efter en rundtur i de gamla salarna får jag ständigt enskilda frågor av typen: ”har du själv märkt något?” eller ”vad tror du?”. Det är aldrig några ”tokiga” som ställer frågor. Folk i spännvidden mellan naturvetare,  präster och pastorer till killar och tjejer som är på After Work-event, ställer frågor. Om deras bevekelsegrund för sina frågor vet jag inget.

Man behöver kanske inte tro på spöken för att vara rädd för spöken. I suggestiva historiska miljöer kan inbillning helt klart väcka en känsla av rädsla och oro hos de mest förhärdade. Det händer sällan att någon inför en grupp uttrycker oro. Det är i det personliga mötet med det man ”egentligen inte tror på” som den mera omfattande rädslan infinner sig.

Så vad svarar man då om någon undrar, om man ”märkt något”? Ja, hur skall man svara?  Varför känner en del människor av olustiga stämmningar i vissa hus och på vissa platser? Varför kan vi plötsligt drabbas av mörkrädsla och för ett ögonblick tveka inför tanken på, att i vår egen bostad gå in i det mörka rummet?

Den som är rädd berättar inte

Det handlar om inbillning säger starka röster, det beror på gamla nedärvda instinkter säger andra. ”Inte tror du väl på spöken” säger de som vill skuldbelägga den här typen av rädsla. Den som är rädd vill inte fortsätta berätta när man riskerar att anklags för att ha haft en förbjuden rädsla. En i vår tid obekväm rädsla tillbakavisas ofta med kraft. Man tröstar inte en vuxen människa som är rädd för spöken. Man berättar helt enkelt att det inte finns några spöken och ber dem med ett hånfullt skratt att vara logiska och förnuftiga och sluta upp med sina dumheter.

En riktigt Happy Halloween på er!. Men för all del, se till att det stannar vid bus eller godis. Bli inte rädd för det du leker med. Då kan det bli riktigt obehagligt...om någon får veta.